Chapter 3 No.3

N?sta morgon skyndar jag till min kemist vid boulevard Magenta.

I f?rseglat kuvert b?r jag med mig till sjukhuset intyget p? hans analys. N?r jag g?r f?rbi Ludvig den heliges staty p? innerg?rden, drar jag mig till minnes helgonets trenne verk, n?mligen den stora blindasylen Les Quinze-Vingt, Sorbonne och Sainte-Chapelle, eller s?som jag ?versatte det: fr?n lidandet, igenom vetenskapen, fram till botg?ring.

Innest?ngd p? mitt rum ?ppnar jag kuvertet, som skall avg?ra min framtid, och jag l?ser:

?Det pulver, som l?mnats oss till unders?kning, f?reter f?ljande caracteristica:

F?rg: gr?svart. L?mnar sp?r p? papperet.

T?thet: betydlig, ?verl?gsen medelt?theten hos grafit; ?mnet synes vara en h?rd grafit.

- - - - -

Kemisk unders?kning:

Detta pulver brinner l?tt och utvecklar d?rvid koloxid och kolsyra. Det inneh?ller allts? kol.?

- - - - -

Rent svavel inneh?ller kol!

Jag ?r r?ddad, fr?n denna stund f?rm?r jag bevisa mina v?nner och anf?rvanter, att jag icke ?r galen. Bestyrkta ?ro de teorier jag framlade i mitt arbete Antibarbarus, som utgavs ett ?r tidigare och behandlades av tidningarna som ett verk av en kvacksalvare eller d?re, vilket hade till f?ljd att jag utst?ttes ur min familj s?som en od?ga, ett slags Cagliostro.

Nu tror jag ni ?ro krossade s? det f?rsl?r, mina v?rda motst?ndare! Mitt jag sv?ller av r?ttm?tigt h?gmod, jag vill l?mna lasarettet, ropa h?gt p? 17 gatorna, vr?la framf?r Institutet, riva ner Sorbonne . . . men h?nderna ?ro fortfarande i band, och utkommen p? g?rden r?der mig det h?ga gallret till t?lamod.

Apotekaren, ?t vilken jag meddelar resultatet av analysen, f?resl?r att ?v?gabringa en kommission, inf?r vilken jag skulle med direkta experiment uppvisa problemets l?sning.

Emellertid, hellre ?n att v?nta och medveten om min f?rsagdhet inf?r en offentlig samling, hopskriver jag en uppsats i ?mnet och skickar den till ?Le Temps?, som f?r in den inom tv? dagar.

L?sen ?r given, man svarar mig fr?n olika h?ll utan att f?rneka sakens riktighet. Jag har f?tt anh?ngare, anmodas att l?mna artiklar till en kemisk tidskrift och invecklas i en brevv?xling, som ger n?ring ?t mina fortsatta unders?kningar.

* * *

En s?ndag, den sista som jag vistades i Saint-Louis-sk?rselden, sitter jag vid f?nstret och iakttar vad som f?rsigg?r nere p? g?rden. De tv? tjuvarne promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem allt emellan?t och se s? lyckliga ut, n?r de v?rma sig vid den k?rlek, som underbl?sts av deras olyckor.

Min egen ensamhet vilar tungt p? mig, jag f?rbannar mitt ?de, som jag finner or?ttvist, i det jag gl?mmer att mitt brott ?vertr?ffar deras i nedrighet.

Postbudet kommer med ett brev fr?n min hustru. Det ?r isande kyligt; min framg?ng har s?rat henne och hon l?tsas ej tro d?rp?, d? hon n?mligen r?dfr?gat en yrkeskemist; hon tillfogar goda r?d ang?ende det 18 farliga i illusioner, som kunna leda till hj?rnkriser. F?r ?vrigt, vad vinner jag v?l med allt detta? Kan jag f?da en familj med min kemi?

?terigen detta alternativ: k?rlek eller vetenskap! Utan att tveka krossar jag henne med ett sista avskedsbrev.

P? aftonen tar jag mig en promenad i det dystra kvarteret och passerar Saint-Martin-kanalen, vilken ?r svart som en grav och tyckes enkom gjord att dr?nka sig uti. Jag stannar vid h?rnen av rue Alibert. Varf?r Alibert? Vem ?r han? Var det ej s? att den grafit, som kemisten funnit i mitt svavelprov, kallades Alibert-grafit? . . . ?n sedan? Det ?r narraktigt, men jag kan ej hj?lpa att intrycket av n?gonting of?rklarligt dr?jer kvar i mitt sinne. Vidare rue Dieu. Varf?re Gud, d? han ?r avskaffad av republiken, som har ?gnat Pantheon ?t en annan best?mmelse ?n dess ursprungliga . . . Rue Beaurepaire. Just ett ?vackert tillh?ll? f?r missd?dare . . . Rue de Bondy . . . Ledes jag av en demon? . . . Jag slutar att l?sa gatskyltarna; g?r vilse, f?rs?ker v?nda om samma v?g utan att dock finna den, ryggar tillbaka inf?r ett ofantligt skjul, som stinker av r?tt k?tt och unkna gr?nsaker, i synnerhet surk?l . . . Misst?nkta figurer snudda f?rbi mig och l?ta plumpa ord falla . . . jag ?r r?dd f?r det ok?nda, viker av ?t h?ger, ?t v?nster, r?kar in i en smutsig ?terv?ndsgr?nd, som tyckes vara hemvist f?r sopor, laster och brott. Gatnymfer sp?rra v?gen f?r mig, ligapojkar flina ?t mig. Scenen fr?n julkalaset upprepas: V? soli! Vem ?r det, som st?ller i ordning dessa f?rs?t f?r mig s? fort jag l?sg?r mig fr?n v?rlden och m?nniskorna? Det ?r n?gon, som har 19 l?tit mig falla i denna snara! Var finns han, s? att jag kan f? brottas med honom? . . .

Ett regn blandat med sn?slask faller just som jag b?rjar springa . . . i bakgrunden av en kort gata tecknar sig mot himlavalvet en svart port, ofantligt stor, ett verk av cykloper, en port utan n?got palats till, vilken ?ppnar sig ?t ett hav av ljus . . . Jag fr?gar en polisbetj?nt var jag befinner mig.

- Porte Saint-Martin, min herre.

Med n?gra f? steg ?r jag ute p? de stora boulevarderna och g?r nedf?r dem. Teateruret anger att klockan ?r en kvart ?ver sex. Just absinttimmen, och v?nnerna v?nta som vanligt i café Napolitain. Jag forts?tter dit ned med p?skyndade steg och gl?mmer sjukhuset, gr?melsen, fattigdomen. Men utanf?r café du Cardinal r?kar jag st?ta mot ett bord, vid vilket en herre sitter. Jag k?nner honom endast till namnet, men han k?nner mig, och i en sekund ha hans ?gon sagt mig: Ni h?r? Ni ligger allts? inte p? sjukhus? Det var s?ledes bara prat, den d?r historien!

Och jag k?nner p? mig att denne man ?r en av mina ok?nda v?lg?rare, att han tecknat bidrag ?t mig och att jag ?r en tiggare, som ej har r?ttighet att g? p? kaféer. Tiggare! Det ?r r?tta ordet; det ringer i ?ronen p? mig och jagar upp p? mina kinder en br?nnande rodnad, skammens, f?r?dmjukelsens och raseriets rodnad!

T?nka sig, att sex veckor f?rut satt jag h?r vid borden; min teaterdirekt?r l?t bjuda sig av mig och tilltalade mig med k?re m?stare; tidningsm?n ?vlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig ?ran att f? 20 s?lja mitt portr?tt. Och nu: tiggare, en br?nnm?rkt man, utst?tt ur folks umg?nge!

Piskad, ryggbruten, jagad till d?ds stryker jag utefter boulevarden som en nattsv?rmare och drar mig tillbaka i min h?la hos de pestsmittade. H?r st?nger jag in mig p? mitt rum; h?r ?r mitt hem.

D? jag reflekterar ?ver mitt ?de, m?rker jag den osynliga handen, som tuktar mig, med sp?slag driver mig fram mot ett m?l, som jag ?nnu icke kan gissa mig till. Han sk?nker mig ?ra p? samma g?ng han v?grar mig en hedrad st?llning i v?rlden; han f?r?dmjukar mig i det han upph?jer mig, kr?ker mig i stoftet f?r att lyfta min sj?l.

D? uppdyker ?ter hos mig den f?rest?llningen att f?rsynen har best?mt mig f?r en mission h?r i v?rlden och att det ?r uppfostran d?rtill som p? detta vis tager sin b?rjan.

* * *

I februari l?mnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat bli botad men kurerad f?r v?rldens frestelser. Vid skilsm?ssan hade jag velat kyssa handen p? v?r goda moder, som utan n?got predikande l?rt mig korsets v?g, men en k?nsla av v?rdnad, liksom f?r n?got, som ej f?r vanhelgas, h?ll mig tillbaka.

M? hon i andanom emottaga denna g?rd av tacksamhet fr?n en vilseg?ngen fr?mling, som nu dv?ljes undang?md i ett fj?rrbel?get land.

* * *